Den svenska beredskapen är återigen urusel,
precis som inför andra världskriget –
är svenska makthavare patologiskt feltajmade?
Efter första världskriget, fattade den svenska riksdagen 1925 det ödesdigra nedrustningsbeslutet.
Socialdemokraterna förutsåg en varaktig och stabil period av fred och de frisinnade (ungefär Folkpartiet) hänvisade till Rysslands och Tysklands svaga ställning. Detta läge kunde inte motivera ett starkt försvar för att slå tillbaka överraskningsangrepp. Ett krig i Europa skulle i stället föregås av försämrade internationella relationer och ge tid för nödvändig upprustning. Dessutom tillkom Nationernas förbund samt att man trodde att det rådde krigströtthet.
Riksdagen beslutade då att skära ned försvaret från ca. 2,2% till ca 1,3% av BNP.
När orosmolnen hopade sig, var svenska politiker senfärdiga och 1936 fattades beslut som i praktiken innebar att inga vapen kom fram som beställdes. Sverige var helt på egen hand, med ”brallorna nere” och därmed ”rumpan bar”.
När andra världskriget var slut var försvarsförmågan stark och Sverige lade under kalla kriget ca 3,5% av BNP på försvaret.
Efter murens fall 1989, kom så åter de naiva tonerna att ljuda i riket och Socialdemokraterna drog återigen i gång en kraftig nedrustning, främst under regeringarna Göran Persson. Försvaret kom att som lägst få drygt 1% av BNP, dvs på ungefär samma nivå som SIDA:s budget.
Moderaterna, under ledning av Fredrik Reinfeldt, lät bli att upprusta och prioriterade i stället ”öppna-dina-hjärtan-politiken”, vilken därefter även Stefan Löfven fortsatte med.
Sverige står därmed återigen med ”brallorna nere” och därmed ”rumpan bar” och denna gång kanske än värre, eftersom Reinfeldt sålde ut våra beredskapslager och Anders Ygeman (S) menar att handeln kommer att säkerställa Sveriges matbehov.
Våra ledande politiker lyckas med konststycket att göra precis tvärtom mot vad behovet är. Verkligheten är inte viktig att ta hänsyn till, förefaller det som. Politiskt tillsatta ämbetsmän levererar rapporter som passar makthavarna, så att andra projekt kan prioriteras. T ex; en kraftigt ökad migration, genusfrågor och nedlagda kärnkraftverk.
Är våra makthavare och högre tjänstemän patologiskt feltajmade?
Peter Wallenskog
Ordförande Tjänstemannakåren.se
___
Ur Tjänstemannakårens nyhetsbrev 30 juni 2022
